Nu kommer jag skriva av mig och för er som orkar läsa och bryr er är det ju bara att läsa och för er som inte pallar, ingen tvingar er!

Sen i höstas har jag haft problem med min huvudvärk. Vissa kanske inte tycker att det är en sån stor grej men före i höstas hade jag aldrig ont i huvudet, verkligen aldrig. Jag var typ aldrig sjuk eller något sånt. Så när jag började känna det här så reagerade jag och pratade med morsan om det.

Först trodde vi att det var för att jag hade synfel, så vi gick och kollade upp det igen. Jag fick gå med ögonlapp i skolan i några dagar för att kolla om jag skelade, vilket det visade sig att jag gjorde. Så ögonläkarna trodde att det var därför jag fick så ont. Men.. det var det inte.

Medan jag fick med ögonlapp och det där åkte jag också in till sjukhuset och gjorde en magnetröntgen för att kolla ifall det var något i min hjärna som orsakade huvudvärken. Jag fick göra det några olika gånger innan de kunde klarlägga var det var för något.

Sjukdomen heter " Arnold Chiaris missbildning" och ligger i lillhjärnan som ligger i bakhuvudet. Man föds med den men brukar få symtomen runt 20-års åldern, jag är därför ganska tidig. Vilket jag tror bara är bra.

Vi åkte in till sjukhuset på återkontroller och för varje gång sa de att det var mer akut och därför skulle vi göra en operation så fort som möjligt. För det är just det jag måste göra för att bli frisk. Jag ska operera mig i bakhuvudet, eller egentligen i ryggraden för att göra hjärnvettskans plats bredare. Det är det som gör att jag får så ont, min vätska i hjärnan kan inte cirkulera som på en vanlig utvecklad hjärna.

Nu på de senaste veckorna har också smärtan liksom blivit värre, det är inte bara huvudvärk längre, ibland känns det typ som att man är full eller något för att man liksom känner sig helt borta. Sen får jag också svimningar. Så fort jag anstränger mig, men det kan också komma helt plötsligt. Allt svartnar och snurrar, ljudet kommer längre och längre bort och ibland faller jag också helt ihop.

Det är därför läkarna klassar det som akut nu, för att om jag inte genomför operationen kommer sjukdomen så småningom bli dödlig.

Som tur är har jag bara ”typ 1”, vilket inte syns utanpå. Hade jag haft typ 3 eller 4 hade det synats mycket mer, ja då hade jag helt enkelt varit helt utvecklingsstörd. Så tur i oturen kan man väl verkligen säga.

Eftersom jag inte får anstränga mig något har jag fått tagit en paus i både fotbollen och innebandyn. Det var riktigt jobbigt, speciellt i innebandyn. Jag som är en "sportfåne" kommer inte att få träna något på ett halvår. Innebandyn får jag börja med nästa säsong och fotbollen troligtvis efter sommaren. Det är sjukt jobbigt men man märker också hur mycket fritid man helt plötsligt har.

Folk kanske frågar sig varför jag egentligen delar med mig av allt det här, eftersom det faktiskt är väldigt personligt. Men det är nog för att eftersom jag kommer att ligga på sjukhuset en vecka, är det skönt att kunna skriva av sig någonstans, kunna vara helt ärlig och öppen. Och jag skriver det hellre här än att folk i skolan kommer fram och frågar öga mot öga varför jag varit borta en månad, det känns jobbigare. Yes, jag kommer att vara sjukskriven från skolan en månad, kommer att gå på smärtlindring och sådär. Skönt kanske vissa tycker men nä, missar bara massa i skolan plus att jag kommer att sakna alla fett mycket!

Idag var det inskrivning, på söndag inläggning och på måndag operationen. Jag är nervös, rädd men vill ändå bara få det överstökat. Som tur är har jag sjukt stöttande vänner, tack!