Denhär texten är tagen från http://andreaviktoria.blogg.se men jag och Andrea gjorde dethär tillsammans så jag hoppas det är okej att jag tar hela hennes text (om inte, säg till)
Men i allafall, när jag läste dethär ville jag dela med mig till er. Det var en underbar resa!


''Berätta hela historien om norrmannen, hur trffades ni osv?? :)''

Självklart kan jag göra det! Okej det var såhär. I sommras så åkte jag och mitt dåvarande lag Örby IS f96 till världens största ungdomscup Gothia cup. Det är paradiset för dom som gillar killar och tvärt om. För det ärså sjukt mycket ungdomar där i åldern 13-18. Najs najs najs. Våran resa började med att vi fick sitta i samma tågvagn som Älvsjö P94, najs eller vad!?NAJS! Vi tänkte, och det här är bara början. Och ja de var bara början. När vi äntligen kom fram till Göteborg så fick vi ta några bussar till skolan vi skulle sova på. Vi välkomnades mycket vänligt av de engelsmän vi bodde grannar emd. Alla dom stälde sig på en rad och började skrika ut sitt eget tröj nummer. Efter det tog dom av sig tröjorna och började hopa runt, hahaha hur kul som helsy, dom var 94or och 93or. Och ens ak som var GANSKA awsome var att vi var det enda tjejlaget tillsammans med typ 12 killlag. Vi var i paradiset, vart man än gick fanns det killar, killar som visslade, killar som, pratade, killar som hälsade hah!

Det gick inte så bra för oss inom själva fotbollen och för att muntra upp stämningen så gick vi för attspela minigolf, jag visste hur det skulle sluta, jag skulle få utbrott, slänga iväg klubban och vara allmäntsur. Och aa, jag gick iväg till en äng med några kompisar breve golfbanan. När vi sätter oss så ser vi ett killgäng på cirka 7 st som kommer emot oss, vi hoppades innerligt på att det verklkigen var emot oss också och inte att dom skulle gå förbi, vi hade gudarna på våran sida, skoja men dom satte sig med oss, och började prata med oss. På norska: Det gulligaste och gladaste språket som finns, vi försökte kommunicera så gott som möjligt, frågade vart dom bodde här i Göteborg, hur gamla dom var osv. Vi fick fram ur dom att dom skulle på discot som var nästan varje dag. Och där, där var han. En av dom absolut snyggaste killarna jag någonsin kommer att få se. Eivind. Han tiddade på mig hela tiden och log, hans leende var så sjukt fint! Jag log såklart tillbaka men blev lite generad haha.. Mitt i allt ihopa var vi tvunga att ge oss av, viskulle spela nästa match. Vi drogs iväg av våra tränare, hann inte ta någons nummer eller någonting. Mitt liv är över tänkte jag, fyfan asså. Vi kunde inte sluta prata om att vi var så otroligt dumma som inte tog deras nummer, Göteborg kryllade av tusentals ungdomar, det fanns inte en chans att vi skulle fåträffa dom igen.

En till dag gick och vi tänkte inte så mycket mer på det, de fanns andra killar. På onsdagen så gick dom flesta i laget på disco, vi hade nog varit där inne i cirka 20 minuter, stod och dansade lite, helt plötsligt är det någon som klappar mig på axeln, jag vände mig om och där stod han. Han jag hade kollat in på ängen, jag trodde nästan att jag såg i syne! Hur kunde det ens vara möjligt? Det var som att vi redan kände varandra, vi kramades så fort våra blickar möttes och spenderade hela kvällen tillsammans, vi lämnade dansgolvet och bara stod och pratade m.m. Eivinds bästa kompis Örjan hade funnit min vän Elin. Så vi var liksom fyra som umgicks tillsammans.
Min mobil som var sönder hade jag inte med mig men gav allafall mitt nummer till honom eftersom jag kunde svara på samtal men inget annat. Elin hae ju telefon och fick sköta allt via hennes. Haha stackarn.
Dagen efter så åkte vi till Liseberg eftersom vi var utslagna ur cupen, vi mötte Eivind och Örjan där. Det var nog en av dom mysigaste dagarna i mitt liv! Vi åkte saker tillsammans, kysstes på fotona osv. haha herregud.. Eivind var skit bra på att prata ''svenska'' så vi förstod varandra jätte bra, men ibland så tog det bara tvärstopp och jag och Elin stod och asgarvade åt deras konstiga ord haha.

Den sista kvällen var också den dagen vi var på Liseberg, vi skulle göra något tillsammans i laget och fick därför inte åka tillbaka till Liseberg eftersom alla inte ville det, vi skulle åka till Heden och kolla på semifinalerna. Men det gjorde inget, Eivind och Örjan kom dit, vi var med dom hela tiden. Dom åkte med oss till våran skola med bussen för att vi skulle kunna vara med varandra så länge sommöjligt, men till slut var det dags att säga hej då. Det var nog det absolut jobbigaste farväl jag någonsin tagit, för även om jag inte ville erkänna det själv så visste jag innerst inne att vi inte skulle träffas igen, allafall inte på flera år.
Redan när vi satt på tåget hem så ringde vi varandra, vi sa om och om igen att vi var tvugna att ses igen! Vi höll kontakten ganska länge, Juli - December ungefär. Sen så började vi väll inse att det inte var någon större idé.
Jag kommer aldrig glömma Eivind och jag är riktigt glad över att jag träffade honom, även om det var svårt att lämna Göteborg och honom.