Först vill jag bara säga att jag är så otroligt glad över att vara hemma! Låg på sjukhuset i en vecka vilket är några dagar lite för länge faktiskt. Pga. olika saker som kunde gått bättre än vad de gjorde. Kändes tillslut som ett fängelse och jag ville bara hem. Borta bra men hemma bäst!

De första dagarna minns jag inte så mycket av, bara vissa stunder. En grej jag fått höra nu i efterhand var att jag pratade med min vän Ada i telefon och hon hade frågat hur jag mådde. Jag hade svarat " Adaa, jag är höög". Lite kul att höra efteråt tycker jag, men det var ju faktiskt sant. Alla mediciner gjorde så att jag mådde skit, samtidigt som de räddade mig.
En till sak jag minns var att när jag låg i min säng, de andra trodde jag sov för jag låg helt stilla med slutna ögon, de visste inte att min hörsel var på spänn! Då hörde jag hur det kom in en sjuksköterska och frågade hur pojken mår. Hon trodde alltså att jag var en kille. Minns hur mycket jag ville börja skratta, men jag kunde inte, det var som att vara förlamad de första dagarna.. eller ligga i koma, känns det så då?
Annars såg dagarna ganska lika ut. Vaknade tidigt och låg på mitt rum hela dagarna, kollade film, åt och sov. Fast det var först efter 5 dagar jag började äta, då var jag tvungen, för dom hade tagit bort mitt dropp. Sen kom också mina närmsta vänner, min innebandytränare och min speciallärare i skolan.

Dagen då Linn och Ada kom och hälsade på, då kände jag verkligen hur mycket mina vänner betyder för mig. Jag blev så lycklig och började skratta så att jag grät om och om igen. Snacka om glädjetårar.

Dagen Ylva och Andrea också kom, då kände jag verkligen att jag började bli friskare, för jag kände mig så lycklig.

Men nu är jag hemma och är så glad och tacksam. Efter en sån här händelse uppskattar man vardagen på ett hela annat sätt, klagar inte längre på struntsaker och jag är så glad över min sjukdom, för den går faktiskt att bota och bli bra ifrån. Även om det är en jobbig väg, men tänk hur otroligt mycket sjukdomar och skit det finns i värden. När jag var där såg man saker, hörde saker som jag verkligen blev berörd av. Jag vaknade en natt och hörde en lite pojke skrika. Han skrev länge och så högt han bara kunde, jag hörde rädslan i hans röst och jag kände hur en tår rann ner för kinden.